19 februari 2014

Vaniljdrömmar (och lite barndomsnostalgi)


Vaniljdrömmar

Min mormor Ingrid är numera inne på sitt 97:e levnadsår. Hon fick för några år sedan flytta från sitt hus till ett trygghetsboende, men att säga att hon är pigg för sin ålder är ändå ingen överdrift. Hennes minne är bättre än de flestas, bara en sådan sak. Min mormor, min snälla, varma, kärleksfulla mormor som har betytt - och som betyder - så mycket för mig. En förebild på många sätt. Hon har alltid satt sina medmänniskor före sig själv. Till en gräns då det nästan blivit komiskt, som när vi åt söndagsmiddag hemma hos henne och morfar och hon inte satt vid det stora bordet tillsammans med oss andra, utan vid ett litet bord intill - så att hon lättare skulle kunna springa till köket och serva oss andra med vad det nu var vi ville ha...

Både jag och min lillebror Martin var hos mormor och morfar en stund både före och efter skolan under låg- och mellanstadiet. Förstå vilken lyx! En win-win-win situation som inte bara gjorde mina föräldrar och oss barn nöjda, utan också troligen mormor, som alltid älskat barn mer än något annat. 

Att stiga in i hennes kök var som att stiga in i en omfamning. Jag vet att det här låter som en försköning, som någon slags fiktiv och i efterhand konstruerad Bullerbyvärld. Men det är det inte! Vi kände oss alltid så välkomna. I ugnen låg hemgjorda skorpor och torkade, på bakbordet låg nybakade brödkakor under välstrukna linnehanddukar och i den rosa plåtburken fanns alltid - ALLTID - hemgjorda sockerringar. Hur många vetebullar har jag inte omsorgsfullt snurrat upp och doppat i rabarbersaft vid hennes vaxduksbeklädda köksbord? Hur många plättar orkade hon egentligen steka till oss fyra förväntansfulla kusiner? Hur många portioner köttbullar och hur många tallrikar med mjölk och hemlagad plommonsylt har jag avnjutit där? Hur underbart var det inte att barfota springa till hennes trädgårdsland och bryta av några rabarberstjälkar och sedan sitta på hennes soliga yttertrapp och doppa dessa i en kaffekopp med socker? Jag har så många härliga mat- och fika-minnen från den här tiden hos henne. Och framför allt minnen av en mormor som alltid, alltid hade tid för oss barn och som gjorde allt hon kunde för att vi skulle få leka, trivas och må bra. Det önskar jag att alla barn fick uppleva. Tack, älskade mormor!

Så länge som hon orkade hålla igång och baka så bullades det självklart upp med välfylld kaffebricka vid varje besök. Det hörde liksom till. Bullar, mazariner, pariservåfflor, sockerringar och... vaniljdrömmar. Jag älskade särskilt hennes vaniljdrömmar. Nu hade det ju varit pricken över i att kunna baka efter just hennes recept - men tyvärr har jag inte det. Än! Min mamma letar för fullt och jag kommer lägga upp det när det dyker upp. Här är dock ett annat recept på drömmar som jag tycker väldigt mycket om. Det blir fina, höga kakor med mycket vaniljsmak. Jag tror mormor skulle gilla dom också. Det kanske är min tur att bjuda nästa gång vi ses?

Recept:

ca 40 st vaniljdrömmar

200 g smör (rumstempererat)
2,5 dl strösocker
0,5 tsk hjorthornssalt
0,5 msk vaniljpulver (eller 1 msk vaniljsocker)
5 dl vetemjöl

Gör så här:
Sätt ugnen på 150 grader. Rör smör, socker och vaniljpulver smidigt. Blanda mjölet och hjorthornssaltet i en separat skål, tillsätt sedan till smörblandningen. Blanda noga. Forma små bollar, ca 1,5-2 cm i diameter (man kan få nypa ihop dessa snarare än att rulla dem, det är en torr smet). Grädda mitt i ugnen i ca 20 minuter. Låt svalna på galler. 



Färdiggräddad dröm!




Lycka till!